När David föds...

Onsdagen den 17/4 är jag hemma nästan hela dan. Besöker en kompis, Nina, en liten stund och kollar in hennes son Johan som fötts två veckor tidigare. Senare hämtar jag Jonathan på dagis där det är föräldrafika. Stannar en stund och fikar och skvallrar med de andra mammorna. Sedan går vi går hem och leker lite och väntar in pappa Lars. Äter middag och Jonathan tittar lite på tv och sedan går han och lägger sig.

Jag och Lars sätter oss för att vänta in veckans avsnitt av ”Vänner”. Precis när Rapport börja så känner jag den första värken. Jippi tänker jag eftersom det har varit en jobbig men dock normal graviditet, med foglossning och många förkylningar. Jag säger inget till Lars förrän en timme senare, när jag är säker på att det är värkar och inget annat. C:a 21:15 hoppar jag i badet en stund, jaja 45 min, för att se om det är förvärkar eller for real. Detta eftersom jag hört att förvärkar avtar om man tar ett varmt bad, medan riktiga värkar fortsätter. Blir glad när jag inser att de fortsätter. Inte så kraftiga och inte så långa men väldigt regelbundna. När jag kliver ur badet, bestämmer vi oss för att jag ska ringa till DS förlossning. Klockan är väl ca 22:30 när jag till slut gör det. Däremellan så har Lars ringt till farmor och sagt att det är dags för henne att komma och vara med Jonathan.

På förlossningen så tar de alla uppgifter och säger att jag får komma om jag vill, de skriver att jag är på väg om jag skulle ändra mig så ber de mig ringa och säga det, annars väntar de oss om en stund. Jag går in i sovrummet för att ta på mig kläder eftersom jag går i morgonrocken fortfarande. När jag gör det så tänker jag på samtalet med förlossningen och att de frågat om bebisen sparkar och så. Javisst hade jag svarat, men så slår det mig att jag har nog inte känt något idag. Slår bort tanken och säger inget till Lars just då.

Farmor kommer och är mer stirrig än vad vi är, hon hade glömt kläder hemma bl a. Till slut så har vi gjort klart allt och vi sätter oss i bilen, då är klockan ca 23:30. På väg in berättar jag för Lars om att jag förmodligen inte känt bebisen idag. Nämen säg inte så säger han. Försöker inte tänka på nåt mer.

Väl inne på förlossningen blir vi visade till ett rum och en sköterska börjar ta mina uppgifter igen. Då plötsligt hör jag ett knäpp och jag reser mig upp eftersom jag förstår att vattnet gick. Sköterska kommer fram en ”duk/underlägg” som jag ställer mig på och så ser jag att vattnet är alldeles brun/grönt. Hoppsan säger jag och berättar för sköterskan om att jag inte säkert kan säga att jag känt bebisen under dagen. Hon fortsätter skriva medan jag fortsätter babbla på om att det inte ser bra ut med tanke på färgen på vattnet. Hon säger då att hon inte kommer att fortsätta med mig utan ska kalla in en barnmorska direkt istället, detta p g a min oro. Ber mig hoppa upp i sängen och vänta. Efter en kort stund så kommer Eva Carlsson Mohlin, en underbar barnmorska, in tillsammans med en undersköterska som heter Therese. Hon presenterar sig och berättar att även om vattnet har ”fel” färg så behöver det inte betyda nåt. Hon ska kolla bebisen med en ctg-kurva, men säger också att om hon inte hittar nåt hjärtljud på en gång så fortsätter hon inte att leta, utan istället hämtar en ultraljudsapparat.

Hon börjar med ctg-apparaten och letar en kort stund men hittar inget. Och redan då känner jag att det här inte kommer att gå vägen, det kommer att gå åt helvete rent ut sagt. Men jag säger inget högt. Då beslutar hon att hämta läkare och ultraljudet istället. När hon kommer tillbaka så har hon med sig en elektrod som hon ska fästa på bebisens huvud, detta eftersom läkare kommer att dröja några minuter. Hon sätter fast den och jag vrider på huvudet för att se om det ger några utslag, det börjar ticka och jag känner en kort glimt av hopp, men så avstannar utslagen på ca 100 slag och både Eva och Therese står och känner på mina handleder för att kolla av pulsslagen och förstår att det är min puls jag ser. Då VET jag att det inte kommer att gå, att det inte behövs ett ultraljud. Ett ultraljud görs ändå och läkaren säger till slut att hon vill kalla in en till läkare för säkerhetsskull. Detta görs men även denna gång så hittar de inget hjärta som slår. Klockan är då 00:30, den 18/4-2002 när vi får beskedet att bebisen inte lever.

Vår värld rasar samman totalt, men ändå känner jag mig rätt samlad, gråter naurligtvis väldigt mycket men inte hysteriskt. Vi lämnas ensamma en liten stund för att försöka smälta beskedet och jag säger till Lars att jag vägrar föda denna bebis. Dom får snitta mig och ta bort det tänker jag. Men så kommer Eva tillbaka och berättar att jag bör föda fram bebisen. De vet av erfarenhet att detta är bra, att få avsluta som det är tänkt även om bebisen inte lever. Mina värkar har helt avstannat. Då får vi veta att om inte värkarna kommer igång så får vi åka hem om vi vill. Men vi väljer att stanna i alla fall ett tag till för att se om det kommer igång igen. Eva och Therese gör ordning ett annat rum till oss, med egen toalett och dusch, detta för att vi inte ska behöva gå ut i korridoren.

Efter drygt en timme så börjar värkarbetet komma igång igen men vi avvaktar ett antal innan vi säger till Eva för att vara på säkra sidan. Och det är verkliga värkar, de gör bara ondare och ondare. Jag har blivit lovad all smärtlindring som jag vill ha, de kan ju även ge mig sånt som man normalt inte får. Jag begär att få en ryggbedövning, eftersom den hjälpte mig så mycket förra gången. Tills den är lagd så kör jag med lustgas och den hjälper bra. När klockan är ca 03:45 så känner Eva hur mycket öppen jag är, men det är inte så mycket som vi hoppats på, ca 5-6 cm. Jag tycker att jag har lite ont även fast jag ha bedövning, så Eva säger att kanske du är kissnödig, annars har bedövningen inte tagit. Så jag ska bara gå på toaletten och sedan får vi se. Förmodligen så ska du nog få värkstimulerande dropp säger Eva.

Jag stapplar iväg till toaletten, men hinner nästan inte sätta mig förrän den första krystvärken kommer. Jag skriker rakt ut – Neeej, jag vill inte!!! Eva hade hunnit ut ur rummet så Lars får kasta sig över ringklockan. Jag kommer knappt ut ur badrummet för så jädrans ont gör det. När Eva kommer in igen så vet jag i efterhand att hon tänkte nu gäller det snabbt att få henne isäng annars kommer bebisen på golvet.

Jag tar mig upp i sängen och nu gör värkarna så ont att jag bara skriker rakt ut. På med en massa lustgas men det hjälper inte så mycket eftersom jag kommer lite i otakt. Efter 5-6 krystvärkar när jag bara knipit ihop hela tiden, jag vill ju inte föda ett dött barn, så frågar Eva om jag inte ska försöka vända på mig så jag kan stå på knä. Jag gör det och efter två värkar till så dimper HAN ner på mina vader, för det är en liten kille. Både jag och Lars brister ut i hejdlös gråt eftersom vi nu vet att det är definitivt, han är verkligen död.

En kille som är en kopia av sin storebror Jonathan. En kille som inte får leva, som inte får ta ett enda andetag. Han var så fin, inte ett synbart fel på honom, ingenting som kan förklara varför han dog, absolut inte ett fel. Lars klipper navelsträngen och tar honom i sin famn. Jag krystar efter en stund ut moderkakan som inte heller ser ut att ha något fel någonstans.

Vår son Jan DAVID Ljungh föds den 18/4-2002, kl är 04:31 och han väger 3235 gr och är 52 cm lång.