Här försöker jag skriva om tiden efter. Skriver upp viktigt hållpunkter och händelser. Jag försöker fylla på hela tiden. Lite som en dagbok.

Fredag-lördag 19-20/4-2002
Dagen efter att David föddes och lämnade oss så kom mina föräldrar ner från Sundsvall. Det var härligt att ha dom här hos oss. På lördagen så tog dom med sig Jonathan och åkte för att köpa en gungställning i födelsedagspresent till honom. Jag och Lars var hemma en stund men kände att vi måste iväg, vi orkade helt enkelt inte vara hemma ensamma. Så vi tog bilen och åkte runt lite på måfå, överallt och ingenstans. Jag började prata om begravningsplatsen som jag trodde vi sett båda två, men det visade sig att det var bara jag och Jonathan som varit ute och åkt den gången, vi var och letade en badplats.

I och med att Lars inte sett platsen så åkte vi dit. Det är en underbar plats med en liten damm längst ner och sedan olika nivåer uppåt ligger alla gravar. Vi åkte längst upp i backen och parkerade, klev ur bilen och gick runt och kollade lite på gravarna. Bland de första vi såg var två stycken barngravar, varav en liten kille dog samma dag han föddes, kanske var han dödfödd han också. Tårarna störtar ur oss och vi sätter oss på en bänk. Efter en stund nästan samtidigt säger vi båda – här ska han ligga. Gärna här uppe bland de andra barnen. Vi vill inte att han ska ligga i minneslunden. Han kommer att bli för anonym där, eftersom ingen får veta vart de gräver ner urnorna. Vi vill att han ska få en egen plats med en egen sten, där vi också så småningom kommer att ligga.

Måndag 22/4-2002
På måndagen är det dags att träffa David igen. Min mamma och Lars föräldrar följer med. Vi åker till Danderyds sjukhus och går upp till kapellet som ligger vid patologen. En kille som heter Kenneth möter oss och visar oss in till David. Jag hinner inte ens gå in genom dörren förrän jag gråter hejdlöst. Det var så fint där inne, blommor stod framme och de hade tänt tre ljus, ett för vardera mig, Lars och Jonathan. Och där ligger lille David där i sin lilla plastsäng med täcke på sig. Han är så fin, så fin. Inte lika blå som var senast vi såg han, utan alldeles rödrosig om kinderna. Precis som om han varit ute i snön och busat några timmar. Tyvärr så är han alldeles kall också. Våra föräldrar går efter en stund och lämnar mig och Lars ensamma. Vi sitter och tittar en stund, tar lite fotografier och pussar på honom. Vi lämnar en nalle så han inte ska känna sig ensam. Tyvärr så har vi en tid hos kuratorn att passa så vi kan inte stanna länge. När vi går ut så kommer Kenneth och vill prata lite med oss. Han säger att vi ska tänka på att vi bestämmer allt som ska hända med David. Vi gör precis som vi vill. Tänk på att NI kan byta kläder på honom innan NI lägger honom i kistan (vilket sjukhuset håller med). Vill vi inte ta hjälp av en begravningsbyrå så behöver vi inte göra det. Och allt det här har man ju inte en susning om – är man lite över 30 så inte har man tänkt på hur det fungerar med begravningar och allt runt omkring en sån.

Vi går upp till vår kurator Carin. Stannar över en timme och bara pratar, pratar och pratar. Ja vi gråter förstås mellan varven också.

Tisdag 23/4-2002
David obduceras, inga fel hittas.

Onsdag 24/4-2002
Vi träffar David igen, den här gången är både Lars bror Christer och Jonathan med. Det kanske kan verka märkligt att vi tog med Jonathan eftersom han bara är två år. Men just därför gör vi det. Han kommer inte att komma ihåg detta med egna minnesbilder, men däremot kommer han alltid att komma ihåg via det vi berättar. Och om han en dag kommer och frågar om han har träffat David vill vi inte ljuga och säga att han har det om han inte verkligen gjort det också. Och han kanske kommer att bli ledsen om vi då är ärliga och säger att han inte fick träffa honom. Därför följer han med oss.

Vi har blivit förvarnade om att David inte skulle ha några kläder så sig, eftersom de hade obducerats dagen innan. Men så när vi kommer in så ser vi att dom hade klätt på honom. Det går lite lättare att ses den här gången. Jonathan har med sig en nalle som han lägger bredvid David. Han ville inte ge bort den först, men sen kom vi överens om att han bara lånar ut den så länge. Så söt! Christer tar lite fotografier på hela familjen. När vi går därifrån träffar vi Kenneth igen, och vi bestämmer tid dagen efter för kistläggning. Vi hade även tänkt ta på honom andra kläder, eftersom han skull vart utan idag. Men eftersom dom hade tagit på kläderna igen så bestämde vi oss för att han skulle få behålla dom på. Då slipper vi se obduktionsärret också.

Torsdag 25/4-2002
En vecka efter David ankomst och bortgång så lägger vi ner honom i den lilla vita kistan. Tillsammans med nallarna och Nalle Puh filten vi köpte i vintras och en liten kudde så han ligger bekvämt. Efter en lång stund med tårar så tar vi det sista fotografierna och jag sjunger ”Trollmors Vaggsång” och vi tar ett sista Farväl. Vi skruvar fast locket och sätter fast ett litet kistkort på fotändan av locket där det står: Vår älskade Jan DAVID Ljungh, Du fattas oss!, Mamma, pappa, storebror. Så har vi sett honom för sista gången…

Tisdag 30/4-2002
Vi åker till församlingen för att ta reda på hur man gör för att ”få” en gravplats. Får träffa en väldigt osympatisk människa som bara vräker ur sig, att det väl bara att åka dit (till kyrkogården) och bestämma, på vår fråga om hur man göra. Hur som helst så får vi ett telefonnummer till vaktmästaren. Vi ringer dit och bokar en tid på torsdag.

Vi träffar Carin igen och vi pratar lite om minnesstund och begravning. Carin berättar att Danderyds sjukhus kör endast till Silverdals Krematorium en gång i månaden, troligtvis i slutet av varje. Vi får nästan panik, kommer vi inte att kunna ha kremering och urnsättning förrän i slutet av maj! Vi som längtar efter en plats att gå till. Carin lovar att undersöka hur det fungerar och om det går att göra på annat sätt. Carin påminner också om att kolla med våra försäkringsbolag om vi får någon ersättning. Vilket vi också får så småningom. Som tur är har vi båda en gruppförsäkring där ett barnskydd ingår. Men inga pengar i världen ger oss David tillbaka. Men de pengar vi får kommer vi att använda till själavård för hela familjen.

Torsdag 2/5-2002
Vi träffar kyrkovaktmästaren på Garnsviken begravningsplats och bestämmer vart han ska ligga. Han kommer att ligga på raden framför de andra barngravarna, de vi såg första gången vi var där. Det känns skönt att veta vart David kommer att ligga.

Vi träffar sjukhus prästen Kjell för att diskutera en minnesstund över David. Vi säger att vi gärna vill ha en minnesstund så fort som möjligt, men att vi inte orkar vänta med urnsättningen till början av juni. Men säger Kjell ni kan väl bekosta transporten själva, eller varför kör ni inte dit David själva? Nämen det kan man väl inte göra är min första reaktion. Varför inte säger Kjell, ni har ju gjort allt annat. Jamen det är klart att vi skjutsar dit honom själv säger vi nästan samtidigt. Då blir det lättare att bestämma ett datum för minnesstunden. Eftersom Kjell är ledig veckan därpå ska han prata med sin kollega Stefan om han kan ta den redan på måndag. Vi vill inte ha den tisdag eller onsdag eftersom min svärfar och jag fyller år då. Sedan är det helg och då hamnar vi ju en vecka till framåt. Kjell lovar att höra av sig under eftermiddagen.

Vi får träffa Annika, vår läkare som konstaterade att David var död. Hon har fått en del provsvar men de visar absolut ingenting. Ingen infektion varken hos mig eller David. Inga streptokocker och ingen listeria. Ingenting absolut ingenting. Det är några prover som dock inte är klara så vi ska få en ny tid före midsommar. När vi går därifrån så känner vi oss ändå lättade att det inte var något fel. Då finns det inte nåt som någon kunnat göra för att förhindra det. Men sedan så kan man ju inte sluta fundera över hur en människa som är fullt frisk bara kan dö så där utan vidare, utan att det finns en förklaring.

Lång dag!

Fredag 3/5-2002
Vi träffar prästen Stefan som tar hand om vår minnesstund. Vi diskuterar lite kring det hela och mycket om David. Stefan ordnar en organist som kommer att spela några psalmer och någon vaggvisa. Vi beställer blommor i butiken på Danderyd. Min bror med barn och sambo kommer och hälsar på under helgen. Skönt att få tankarna på lite annat än minnestunden.

Måndag 6/5-2002
Vi hämtar blommorna som vi beställt. Så underbart fina, champagnefärgade rosor och blå anemoner i både kistdekorationen och de tre handbuketterna.

Minnesstunden hålls i kapellet på Danderyds sjukhus. Det är bara jag och Lars som deltar. Stefan läste ur Predikaren, kap 3. Tryggare kan ingen vara sjöngs och sedan läste Stefan Gud som haver… Pernilla (organisten) spelade även en vaggvisa av Schubert som jag inte vet vad den heter samt Idas sommarvisa. Den var fin hela stunden även om den inte var lång, men den var precis så som vi ville ha den. Vi är ensamma en stund efteråt, tar lite fler fotografier och tar Farväl igen.

Stefan väntar utanför kapellet för att hjälpa till med kistan. Vi bär den till bilen och åker iväg till krematoriet i Silverdal, Sollentuna. Väl där så bär vi in kistan och ställer den på en vagn. Vi bestämmer att vi ringer senare i veckan, eller veckan därpå, eftersom det är stängt torsdag, fredag och de kan inte säga när det är klart. Urnan som vi beställt kommer att levereras direkt till krematoriet. Innan vi åker därifrån så sätter vi fast ett fotografi på kistan. Det med hela familjen, alla fyra, som Christer tog.

På väg hem så åker vi till Garnsviken och lägger ner kistdekorationen och handbuketterna på den plats som David kommer att ligga på.

Tisdag 7/5-2002
David kremeras (får vi veta senare)

Lördag 11/5
Dödsannons i både Dagens Nyheter och i Sundsvalls tidning. I den står samma som på kistkortet "Du fattas oss".

Fredag 17/5-2002
Vi träffar barnmorskan som var med under förlossningen, Eva Carlsson Mohlin. Vi går genom journalen, pratar om allt möjligt. Kändes otroligt skönt efteråt att ha träffat henne, en underbar barnmorska. Vi bestämmer att den dag vi vill och orkar så ska vi besöka henne på förlossningen.

Onsdag 22/5-2002
Tyvärr så får vi inte tid för urnsättning förrän idag. Vi åker först till Silverdal och hämtar urnan. Den är så fin vit precis som kistan, med hans namn ingraverat.

Vi sitter en stund i kapellet på Garnsviken, innan vaktmästaren ringer i klockan, hela Åkersberga måste ha hört den, och vi vandrar upp till Davids grav. Den längsta promenaden i mitt liv. Vi turas om att bära urnan, ingen av oss vill släppa taget. Lars sänker sedan ner urnan. Samtidigt sitter min mamma i minneslunden hemma i Indal.

Vi åker tillbaka dit senare på kvällen och då har dom grävt igen hålet, gjort en liten rabatt och satt upp ett provisoriskt kort med Davids namn på. Vi planterar lite blommor och gör fint.

Tisdag 18/6-2002
Vi har äntligen bestämt oss för hur gravstenen ska se ut, så vi åker och beställer den. Den kommer att bli i ljusgrågranit, finslipad med en nalle som håller en skylt där texten ska stå. Texten kommer att vara vit. Tyvärr så är det lång leveranstid och semester så den kommer inte att levereras förrän i augusti-september.

Vi träffar Annika igen, hon gör efterkontroll på mig och sjukskriver oss båda t.o.m. den 28/7. De provsvar som hon fått nu visar heller ingenting. Nu är det bara ett provsvar kvar och hon tror inte att det kommer att visa nåt heller. Annika menar att ur medicinsk synpunkt så är det bra att man inte hittar nåt fel, eftersom upprepningsrisken blir så mycket mindre. Inte mycket till tröst, men ändå skönt att veta till nästa gång.

Tisdag 16/7-2002
Dags för träff med Annika igen. Mest för att få det sista provsvaret som vi tror inte kommer att visa nåt samt att få förlängd sjukskrivning för både mig och Lars. Nästan på en gång vi kommer in i rummet så säger hon - jag har lite information. Mitt hjärta hoppar till och jag inser att vi kanske trots allt får veta vad David dog av. Och mycket riktigt det får vi. Han hade Downs Syndrom och det var det som var orsaken. Det är den slumpmässiga varianten inte den ärftliga.
Detta innebär en oerhörd lättnad, att få veta vad han dog av. Jag inser nu att jag hela tiden velat det. Att det jag sagt förut om att det är OK att inte veta inte är riktigt sant. Nu vet vi ju också vad man "ska övervaka" nästa gång. Om vi nu väljer att göra det. Samtidigt så vet vi ju nu också att det finns inget vi gjort som har orsakat hans död. Det var inte allt bus med Jonathan, det inte den lilla smutten vin jag provade osv. osv.
Men samtidigt så väcks ju så många andra frågor, vad händer nästa gång, hur ställer vi oss till fostervattensprov. Det ändrar ju även tankarna på hur man tänker att David skulle ha varit, hur hans utveckling gått. Många tankar snurrar för tillfället.

Vi begär även att få en annan kurator en den vi hade först. Vi synkar inte så bra så det är lika bra att byta. Annika ser till att det blir gjort.

Torsdag 18/7-2002
Vi träffar vår nya kurator. Det kommer att fungera fint, det känns på en gång vi kommer in i hennes rum. Vi pratar en hel del om att David hade Downs Syndrom.

Tisdag 6/8-2002
Fick ett underbart meddelande via snackgruppen "Vi som förlorat barn" på Föräldranätet idag. Det var Isabells mamma Linnea som skrivit det:

"Till David och Jonathan´s mamma... (2002-08-06 20:29:59) + -

Måste bara berätta...
Vi har flyttat till en ny lägenhet.
När jag häromdagen stog och packade upp glas så drogs min blick plödsligt till en
tidningssida som ett glas legat i. Ögonen fäste på David´s annons.
Jag vet inte vart tidningen kom ifrån för det var DN och det har vi ALDRIG läst.
Dessutom var det bara just den sidan som fanns.

Så fin annonsen var. Ville bara säga det till er. Kanske var det en hälsning till
er från David??!!

Stor kram
Linnéa (Isabell) & v. 13+0"

Tänk vad så få ord kan betyda så otroligt mycket. Tack Linnea!

Måndag 19/8-2002
Jag och Jonathan cyklar upp till David. På vägen dit tänker jag på, eller hoppas på att gravstenen ska vara på plats. Och när vi kommer upp så ser jag att så är fallet. Den har äntligen kommit och den är så fin. Finslipad ljusgrå granit med försänkt vitmålad text och symbol. Bild finns bland fotografierna.

Onsdag 28/8-2002
Träffar vår kurator igen. Det är så skönt att ha henne till hands när man behöver.

Träffar även Annika igen och hon sjukskriver mig till den 8/11. Pratar lite om David och vi inser att vi båda (jag o Lars) missuppfattat lite ang David sjukdom. De kan inte säga att det var det han dog av, utan vad som var den utlösande faktorn vet vi inte och kommer inte att få veta heller. Det känns lite jobbigt, men inte lika jobbigt som innan.

Onsdag 4/9-2002
Träffar kuratorn igen, skönt....

Onsdag 18/9-2002
Vi är på vår första träff med FFSD (Föräldraföreningen Spädbarnsdöd). Otroligt nervös innan, men det släpper så fort vi kommer dit. Är skönt att kunna prata med andra som varit med om samma sak, ja inte riktigt samma men drabbad iallafall. En av mammorna berättar vad hennes sambo sagt när deras dotter dött i magen. Han menade på att dottern inte kunde dött på ett bättre och tryggare ställe än i mammans mage, i värmen och med hennes trygga hjärtslag som det sista hon hörde. Så känner jag också nu, lille David dog iallafall på det bästa stället.

Tisdag 1/10-2002
Vi åker till Mallorca för två veckors semester. Jätteskönt att få lite miljöombyte, skönt att slippa laga egen mat, städa osv. Vi har tur med vädret, de dagar som är lite sämre har vi lyckats hyra en bil. Så vi åker runt en hel del. Men som de flesta säger - Borta bra men hemma bäst.

Torsdag 24/10-2002
Vi träffar Eva, den barnmorska som förlöste David. Vi träffas på Patienthotellets restaurang och sitter och pratar en lång stund. Vi går igenom förlossningen en gång till och pratar även lite allmänt om sorg, och framför allt om medmänniskors reaktioner och ibland brist på reaktion.
Vi bestämmer oss sedan för att gå ner till förlossningen, det känns rätt att göra det, iallafall försöka det. Så att man inte kommer in under ett värkarbete nästa gång man är där. Nu hinner vi berarbeta detta innan nästa gång (om och när det nu blir).
När vi kommer dit så går vi medvetet åt "fel" håll, för att ta det lite försiktigt. Det går rätt så bra faktiskt, men ju närmare vi kommer rätt del så ju mer skakar mina händer och ben. Vi pratar lite om vad som hände när vi kom in. Och jag tycker att det känns riktigt bra, få se hur det går när vi kommer till rum 16 (vårt rum). Tyvärr så är det upptaget så vi kan inte gå in där. På nåt sätt blir jag lite besviken att inte komma in på rummet, men samtidigt lite lättad. Jag tror/vet att det kommer att vara jobbigt att gå in där, men nu har vi ju iallafall kommmit halvvägs.

Fredag 8/11-2002
Träffar Annika, min läkare, igen. Hon förlänger min sjukskrivning en gång till t om den 10/1-03. Efter det hoppas jag att jag kommit fram till vad jag vill göra. Plugga, börja jobba igen eller ja, jag vet inte.